Trots att biografin endast är på drygt 200 sidor och Marika inte ännu nått femtiostrecket innehåller den oerhört mycket. En stor del beskriver hur det är att vara adopterad från Etiopien och uppvuxen i södra Sverige. Om stoltheten över sitt ursprung och sin hudfärg, men att samtidigt hamna i så många tråkiga situationer på grund av detta. Om hur föräldrarna tacklade detta på olika sätt under Marikas uppväxt. Pappan analyserade medan mamman var frustrerad och tröstande.

Marika kom till Sverige som tvååring till en djupt religiös pingstvänsfamilj. Världen hade varit liten under uppväxten, berättar hon. Allt umgänge kretsade i och kring kyrkan. Dessutom var Marika bibeltrogen på ett sätt som till och med pappa predikanten tyckte var i överkant. Han uppmuntrade henne att ifrågasätta och inte bara följa med strömmen, något som senare visades vara viktigt när Marika till slut kom ut som lesbisk från att, som hon själv uttrycker det, vara homofob. 

Det finns en arg ton i skildringen av uppväxten, med all rätt. Aldrig hade jag kunnat tro att vuxna människor beter sig på det sätt som beskrivs här. Äldre damer som kallar två mörkhyade barn för ”apor” och påståenden som att Marika inte ser ut som en Marika Carlsson. Obegripligt.

Faktum är att berättelsen ljusnar när Marika inser att hon är gay och så småningom också hittar en livskamrat som känns rätt. Komiskt blir det aldrig, om man betänker att hennes huvudsakliga yrke är komiker. Viktigt är det hela tiden.

Maud Sandström, bibliotekarie Umeå stadsbibliotek

Förlagets beskrivning