Albert Bonnier förlag, 2021

Tove och Hanna ska bli föräldrar och Toves mormor ska dö. Men vi börjar i gynstolen, mitt emellan glädjen över det nyfödda barnet och sorgen över det barn som aldrig kom. Sorg och längtan ligger som ett lager utanpå även de lyckligaste stunderna i boken. 

Tove och Hanna går på behandling för att bli gravida. En stor sak. Samtidigt planerar de sitt bröllop och gifter sig. En annan stor sak. Och så har vi det här med döden, som genom Toves mormors alltmer tilltagande ålder och sjukdom ligger och lurpassar under läsningen. Döden är också en stor sak. Allt som är stort samlas i “Den stora kyrkan” som kom ut hösten 2021.

Det pågår flera kamper genom boken; mellan liv och död, mellan det som kan kontrolleras och det som inte kan det. Varför har kliniken stängt när läget i min kropp är perfekt, varför gör inte bröllopsgästerna som vi hade bestämt, varför kommer inte barnet ut? 

Två scener får särskilt utrymme och stannar också kvar särskilt hos mig efter läsningen. Det är två scener som också . Den ena, den misslyckade bröllopsmiddagen blir nästan dråplig och lite komisk. Den andra, förlossningsscenen, som pågår i en evighet, skriker desperation, maktlöshet och kraft. ”Hur berättar man en historia som upplevts av tusen och åter tusen? Ursagan. Ändå är den alldeles ny för en. En brutal förlossning, inte värre än någon annan.”  

Tove Folkesson skriver stort, språket är poetiskt och bitvis andäktigt. Det kyrkliga är ständigt närvarande, men utan att påkalla det uppenbart religiösa särskilt ofta. Den stora kyrkan är en strand och en kropp, ett föräldraskap, ett universum, ett liv.
Jag lyssnade på boken, det är en fantastisk fin författarinläsning. Tove läser, sjunger, i ett perfekt tempo som låter mig komma ännu närmare, tätt inpå det vardagliga och livets storslagna.

Pia Brinkfeldt, biblioteksutvecklare
Regionbibliotek Västerbotten

Förlagets presentation