En film som tar upp många ämnen inom HBTQ, skillnaden mellan trans och drag, hatbrott, diskriminering, fördomar och familjerelationer. Det finns mycket man kan prata om som utspelas i filmen Better than chocolate.

Filmen kom ut 1999 och handlar om Maggie som är 19 år, bor och jobbar i en HBTQ bokaffär i Vancouver. Hennes mamma ringer och berättar att hon skiljt sig och bjuder in sig själv och Maggies bror att bo hos Maggie. Hennes chef, Frances, går inte med på det och hjälper henne hitta en bostad som de kan bo i istället för bokaffären. De hittar en tillfällig lägenhet som de hyr av en kvinna som reser runt och håller föreläsningar om säkert sex, och lägenheten är full av olika typer av sexleksaker.

Samtidigt träffar Maggie Kim, en konstnär som bor i sin van. På deras första dejt blir Kims van bogserad bort och hon måste flytta in hos Maggie och hennes familj tills hon kan lösa ut bilen. Problemet är att Maggie inte kommit ut till sin familj.

Under tiden kämpar Frances med tullkontoret som vägrar släppa igenom en bokleverans som de anser vara ”oanständiga”. Maggies vän Judy, en transkvinna och sångerska, kämpar för att bli accepterad som kvinna, och kämpar med sina känslor för Frances.

Filmen innehåller en del ”grafiska” scener, men den enda som jag alltid haft svårt för är scenen efter Judy framträtt på en gayklubb och blir attackerad på damtoaletten av vad som antas vara en homosexuell kvinna. Den scenen rubbade min syn på diskriminering. En minoritet som diskriminerar en annan. När den mobbade blir till mobbaren. Jag förstår inte hur en människa som vet hur det känns att vara diskriminerad kan göra så mot någon annan. Dock vet jag att mobbing kan härda en människa på ett ohälsosamt sätt. Internaliserad homofobi är tyvärr något som fortfarande händer.

Innan jag såg den här filmen visste jag inget om transpersoner, och om jag ska vara ärlig så var det Kim (Christina Cox) som lockade mig att se den, men Judy (Peter Outerbridge) gör ett fantastiskt jobb att vara en stolt kvinna och samtidigt en riktigt god vän. Hon blev lite av en förebild för mig när det gäller självsäkerhet när hon säger saker som att brist på talang inte stoppar henne från att göra det hon vill, och:

You’re not old. You’re pissed off, and that can make you feel old.

På gayklubben som Judy och hennes vänner brukar gå till framträder hon med en låt som heter I’m not a fucking drag queen, och jag tycker den är underbar.

Man får också se bitar av Judys relation med sina föräldrar och trots att hon försöker hålla huvudet högt, så syns det tydligt att det påverkar henne att de inte vill veta av Judy eller ens använda hennes namn utan använder hennes gamla namn, Jeremy.

Nu när jag bestämde mig att se om den tänkte jag att det skulle vara intressant att jämföra med dagens HBTQ-filmer och se hur annorlunda det porträtteras nu 21 år senare. Jag var bara 6 år när filmen kom ut men som en fullvuxen flata måste jag säga att jag känner igen för många situationer från den här filmen. Better than chocolate var otroligt bra på att tvinga en till eftertanke, och till omtanke. Jag rekommenderar den hjärtligt.

Rebecca Jakobsson, Lycksele bibliotek

Mer info om filmen från IMDB