En sann kriminalhistoria

När jag läst Mian Lodalens bok Lesbiska ligan är jag jävligt arg. På att det genom alla tider är människor som på olika sätt ser till att andra människor inte får leva sina liv som de vill. Jag läser om kvinnorna i boken både som allierad och som feminist. Som alla som stridit länge blir jag ju trött ibland, såklart. Trött på förtryck och småsinthet och samhällets trångsynthet. Trött på domar på både personliga och samhälleliga plan. Att inte kunna vara öppen med personerna närmast sig själv; en mamma, en bror, en vän. Att vara rädd och att konstant smyga.

Med världskriget som en som en våt, kall och tung filt över hela Stockholm där allt tagit slut; kaffet, sockret, maten, alkoholen, så hamnar beroendet av tvåsamheten med en man i blixtbelysning. För en grupp kvinnor som inte har startat kriget blir detta mycket tydligt. Den accelererande desperationen är välskriven; att inte ha ett jobb, att vara utelämnad åt männens värld och att inte ens ha tillgång det som ska vara både enkelt och gratis. Kärlek.

Men i berättelsen finns hopp. Dåtidens bredvidkämpar, de fanns redan då. Vänner som ser igenom och gör en självklar. Och alla medhbtqipersoner, medsystrar, medmänniskor – den långa listan, den fanns också då. Det tröga rättssystemet: i förändring.

Bokens slut är bland det starkaste jag läst. Att läsa om kvinnor som tvingas lämna ut sina innersta och allra mest personliga upplevelser till män som representerar både makt och förtryck är något som kan tända den heta känslan av förändringsvilja i allas mellangärde. Med böcker som den här återkommer kamplusten. Jag bottnar igen i allt som är stridbart.

Det är snart åttio år sedan detta faktiskt hände. När ska en människa bara få vara en människa? Nu?

Jenny Lindmark Svedgård, biblioteksutvecklare
Regionbibliotek Västerbotten

Förlagets presentation