Natten mellan den 11 och 12 juni 2016 förändrades för alltid livet i den amerikanska staden Orlando – framför allt för hbtq-personer med latinamerikansk härkomst. Under Latin Night på hbtq-nattklubben Pulse gick en terrorist in på dansgolvet och sköt omkring sig. Resultatet blev USA:s (dittills) värsta masskjutning. 49 människor dog. Många andra fick men för livet. I boken Vi är Orlando har Johan Hilton samlat vittnesmål från överlevande, deras anhöriga och andra Orlando-bor som berättar om livet före och efter massakern.

Ambitionerna är höga. Hilton skriver att syftet med boken är ”att försöka skapa en väv av förstahandsintryck, minnen och vittnesmål för att utforska den djupare känslomässiga upplevelsen av dådet som drabbade en hel stad, ja en hel värld”. Och boken är verkligen inget hastverk. Författaren har intervjuat ett hundratal personer och bara arbetet med att välja ut de citat som skulle vara med i boken måste ha utgjort flera månaders arbete. Därtill kan läggas den känslomässiga utmattning som processen måste ha inneburit för både intervjuare och intervjuade.

Till formen är boken mycket speciell. Hilton själv håller sig i bakgrunden, vilket kanske är en förutsättning för att väven av förstahandsintryck ska framträda. Författaren ger sig till känna endast i en kort inledning med bakgrunden och en beskrivning av den metod som författaren använt samt i en avslutande reflektion. Däremellan utgörs hela innehållet av korta och långa citat från de intervjuade personerna, med undantag för några nedtecknade inspelningar från samtalen till larmcentralen, korta citat ur polisrapporter och rättegångsprotokoll samt utdrag ur tal av bland annat politiker som Barack Obama. De olika rösterna avlöser varandra i stundtals högt tempo och från början är det svårt att hänga med i vem som egentligen är vem. Efterhand är det dock som om jag lär känna de olika personerna.

Det finns ingen kronologi bland citaten när det gäller i vilken följd intervjuerna är gjorda eller ens i vilken ordning respektive persons citat presenteras. Eftersom författaren vill att det ska vara de intervjuade människorna som berättar historien får citaten innehålla även konstateranden av sakförhållanden, sådana som i ett ”vanligt” reportage skulle ha förmedlats av berättarrösten. Möjligen hade jag föredragit längre, mer traditionellt redovisade intervjuer, där Hiltons frågor också framgick. Men den metod som författaren använder har onekligen sina fördelar. Citaten är ordnade i temata som avhandlar olika aspekter av livet före, efter, under och trots massakern. Detta gör det möjligt för personerna att också ”säga emot” varandra, vilket bidrar till den väv av intryck som författaren vill skapa. De olika rösterna får också tillfälle att komplettera varandra. Särskild berörd blir jag av ett avsnitt där anhöriga till ett kärlekspar, som båda dog i massakern, berättar om sin respektive släkting och de båda offrens relation till varandra.

Eftersom citaten är berättelsens ryggrad ställs höga krav på översättningen av dessa – och författaren uppfyller kraven. Den genomgående känslan är äkthet och närvaro. Men just för att översättningen är så genomarbetad studsar jag till inför mikroskopiska skönhetsfel som ”fiberglas”, ”polisofficer” och ”Är du ensam på toaletten, sir?” – sådant som jag kanske inte ens hade reagerat på i ett verk med mindre tyngd än detta.

Vi är Orlando handlar om så mycket mer än massakern på nattklubben. Författaren har sökt upp människor vars röster annars sällan får höras. Vi får exempelvis åtminstone en liten aning om den extrema utsattheten i att vara papperslös hbtq-person i ett USA på väg in i Trump-eran. Vad vi däremot inte får veta något om är gärningspersonen. Inga psykologiska eller sociologiska förklaringar till dådet presenteras. Inga religiösa eller ideologiska bevekelsegrunder redovisas (med undantag för diskussionen om huruvida skjutningen skulle klassificeras som ett hatbrott). Inte ens mördarens namn nämns. Och allt detta är som det ska vara. Hilton skriver att en av terroristens viktigaste drivkrafter verkar ha varit en strävan att bli känd – och denna önskan vill författaren inte uppfylla. Om du vill förstå vad som kan få en person att begå massmord så är detta alltså inte boken för dig. Om du däremot vill få en inblick i vad ett sådant dåd gör med ett samhälle, en grupp och med människor, då är Vi är Orlando en stark läsupplevelse – en upplevelse som för mig innebär att jag nu kommer att vilja läsa mer av Johan Hilton, till exempel Monster i garderoben.

Fredrik Andersson, litteraturarbetare
biblioteksbussen i Umeå kommun

Förlagets beskrivning