Berättaren i den här bilderboken är fem år och bor på femte våningen i ett höghus. På första våningen bor Allan med sina mammor. Allan är en bebis, bara sex månader. Berättaren är ganska ofta barnvakt åt Allan men tyvärr är mammorna alltid hemma fastän berättaren säger sig ha full koll på hur det går till att vakta småbarn.

Det bästa med att vakta Allan är när han har kissat, för på skötbordet finns en tub med salva som är bra mot rött och svidande bebisskinn. Det är roligt att trycka ut en jättelång sträng med den salvan. Det är också roligt att mata Allan, han kan bara äta mat som ser ut som gegga och vet inte riktigt hur han ska äta så det sprutar åt alla håll. Ibland när de är ute och går med Allan i barnvagnen hoppas berättaren att alla ska tro att de är syskon.

För berättaren vill helst av allt i hela välden ha ett eget småsyskon, tjatar och tjatar på sina föräldrar. Tänk om det kunde komma en gullig och röd bebis precis som Allan! Men inget händer, en stor hård docka var allt hen fick till födelsedagspresent, den fick heta Tomas.

Det är tur att jag har Allan, tänker berättaren, jag kommer aldrig att tröttna på att vara hans barnvakt!

Jag vaktar Allan är en underbar bok om att längta efter syskon. Den skildrar huvudpersonens frustration och kärlek till grannbebisen på ett fint sätt. Företeelsen att små barn frimodigt hälsar på hos sina grannar titt som tätt i ett flerfamiljshus kanske många känner igen och det fångas också bra här, mammorna i boken kanske inte blir överlyckliga varje gång huvudpersonen plingar på. Charlotte Ramels bilder är enkla men uttrycksfulla och humoristiska med inslag av kollage.

Katarina Markström, bibliotekarie
Umeå stadsbibliotek

Förlagets beskrivning