Männen med rosa triangel, Heinz Heger
År 1939 tillfångatas österrikaren Josef Kohout av Gestapo. Anledningen: han har ett förhållande med en annan man, en man som dessutom är son till en tysk nazist. För detta så straffas Josef med 6 månaders fängelse, medan pojkvännen ses som förvirrad och får gå fri.
Men Josef blir, trots löften, aldrig fri. Direkt efter fängelsestraffet förs han vidare till koncentrationslägret i Sachsenhausen. Här grupperas de olika fångarna med hjälp av trianglar i olika färger som sys fast på deras kläder. De tre grupper som ligger i botten, och straffas hårdast, är romerna med brun triangel, judarna med gul triangel och de homosexuella männen med rosa triangel, som hamnar allra längst ner på hierarkin.
Männen med rosa triangel separeras snabbt ut från de övriga och får mer strikta restriktioner, bland annat måste de sova med händerna på täcket, om de inte vill bli hårt straffade, och får en triangel som är betydligt större än den hos övriga fångar. Detta för att de ska synas på håll.
Efter en tid förs Josef vidare till Flossenbürg tillsammans med 4 andra män med rosa triangel. Även här blir de separerade från övriga fångar, men bara under det första året. Därefter blandas fångarna på de olika blocken vilket skapar andra förutsättningar för Josef.
Redan under tiden i Sachsenhausen hade Josef ett enda motto: Att överleva! Tack vare sin list, sin uppfinningsrikedom, som även gjorde honom till den första kapon med rosa triangel, sitt ungdomliga utseende och de älskare han hade både bland block-äldste och kapomän så lyckades Josef överleva de hårda koncentrationslägren.
Men att överleva och bli fri innebar aldrig att Josef kunde lämna allt bakom sig. Han fick i flera år efter frigivningen kämpa med att få pension för alla de år han satt fängslad på koncentrationslägren, eftersom hans tid i lägren ansågs vara berättigad då det enda till år 1971 var straffbart att vara homosexuell i Österrike. Men slutligen blev han den första österrikaren med rosa triangel som fick igenom detta och ses än idag som en kämpe för gottgörelse.
Innan jag började läsa Männen med rosa triangel så hade jag ingen aning om hur läget för de homosexuella såg ut under den här tiden. Andra världskriget för mig har tills nu mest handlat om judarnas lidande. Det är även det jag har med mig från skoltiden, nazisternas grymhet och judarnas lidande. Det är därför inte så konstigt att övriga grupper, som männen med rosa triangel, hamnat lite i skymundan och blivit en bortglömd grupp.
Jag tycker att den här boken är otroligt viktig för även om det gick 27 år mellan andra världskrigets slut tills att den här boken släpptes år 1972 så gick varken författaren Hans Neumann eller personen det handlar om, Josef Kohout, ut med sina riktiga namn utan valde att publicera den under pseudonymen Heinz Heger. Och även idag finns det personer som inte vågar gå ut med sin läggning på grund av förtryck.
Boken innehåller visserligen en del våldsamma scener som gjorde att, i alla fall jag, valde att lägga undan den ett tag. Det är svårt att inte bli påverkad av det groteska våldet. Men trots det så tror jag att det är nödvändigt för att vi som blundat för det här ska få upp ögonen och faktiskt förstå hur de här människorna hade det. Vi måste uppmärksamma den glömda gruppen!
Emelie Hansson, Åsele bibliotek
Österrikaren Josef grips av Gestapo för att han är homosexuell. Den här romanen är en unik skildring av den grymhet och de fasor som utspelade sig för homosexuella män i Hitlers dödsläger.
1939 grips den 22-årige österrikaren Josef av Gestapo. Han är homosexuell och har haft en förbjuden relation med sonen till en uppburen nazist. I koncentrationslägret Sachsenhausen tvingas han bära den rosa triangel som märker homosexuella fångar. Den placerar honom allra lägst i lägerhierarkin.
Dödsläger
Josef i boken är en av dem som mot alla odds, överlevde Förintelsen under andra världskriget. Det är en unik skildring av den grymhet och de fasor som utspelade sig i Hitlers dödsläger för homosexuella män. Tortyr, avrättningar och de grövsta kränkningar.
De homosexuella fångarna räknas ofta till de grupper som kallas ”de glömda offren för Förintelsen”. Till skillnad mot andra grupper så upphörde inte förföljelserna mot männen med den rosa triangeln. Tvärtom fortsatte den och upprätthölls. Många homosexuella fångar fördes till vanliga fängelser vid krigsslutet.
Den lagparagraf som Tredje riket utnyttjat för att döma homosexuella behölls ända in på 70-talet, vilket bland annat gjorde att de överlevande homosexuella fångarna förvägrades pension eftersom deras straff, deras tid i fånglägren, ansågs vara rättmätiga.
Förintelsen av homosexuella i dag
I många länder är homosexualitet fortfarande belagt med dödsstraff. Avrättningar sker av rättsväsenden och i vissa länder som till exempel Somalia och Uganda, kan det vara grannar och familj som mördar den som är hbtq-person, eller som upplevs vara homosexuell eller transperson. Terroristorganisationer som Al-Shabab och IS utför de mest grymma avrättningar av hbtq-personer.
Jonas Gardell skriver i bokens förord hur han bar den Rosa triangeln på bröstet på 1970-talet, som en politisk markering. Han berättar också i förordet hur förtrycket mot homosexuella under de senaste åren har hårdnat:
”Den här lilla tunna boken kommer att skaka dig i grunden.
Och du kommer att förstå att du, liksom jag när var ung, också måste bära den rosa triangeln. På ditt bröst och i ditt hjärta.
Och aldrig, aldrig glömma.”
Christer Edeholt, Regionbibliotek Västerbotten
Männen med rosa triangel – Heinz Heger
År 1939 tillfångatas österrikaren Josef Kohout av Gestapo. Anledningen: han har ett förhållande med en annan man, en man som dessutom är son till en tysk nazist. För detta så straffas Josef med 6 månaders fängelse, medan pojkvännen ses som förvirrad och får gå fri.
Men Josef blir, trots löften, aldrig fri. Direkt efter fängelsestraffet förs han vidare till koncentrationslägret i Sachsenhausen. Här grupperas de olika fångarna med hjälp av trianglar i olika färger som sys fast på deras kläder. De tre grupper som ligger i botten, och straffas hårdast, är romerna med brun triangel, judarna med gul triangel och de homosexuella männen med rosa triangel, som hamnar allra längst ner på hierarkin.
Männen med rosa triangel separeras snabbt ut från de övriga och får mer strikta restriktioner, bland annat måste de sova med händerna på täcket, om de inte vill bli hårt straffade, och får en triangel som är betydligt större än den hos övriga fångar. Detta för att de ska synas på håll.
Efter en tid förs Josef vidare till Flossenbürg tillsammans med 4 andra män med rosa triangel. Även här blir de separerade från övriga fångar, men bara under det första året. Därefter blandas fångarna på de olika blocken vilket skapar andra förutsättningar för Josef.
Redan under tiden i Sachsenhausen hade Josef ett enda motto: Att överleva! Tack vare sin list, sin uppfinningsrikedom, som även gjorde honom till den första kapon med rosa triangel, sitt ungdomliga utseende och de älskare han hade både bland block-äldste och kapomän så lyckades Josef överleva de hårda koncentrationslägren.
Men att överleva och bli fri innebar aldrig att Josef kunde lämna allt bakom sig. Han fick i flera år efter frigivningen kämpa med att få pension för alla de år han satt fängslad på koncentrationslägren, eftersom hans tid i lägren ansågs vara berättigad då det enda till år 1971 var straffbart att vara homosexuell i Österrike. Men slutligen blev han den första österrikaren med rosa triangel som fick igenom detta och ses än idag som en kämpe för gottgörelse.
Innan jag började läsa Männen med rosa triangel så hade jag ingen aning om hur läget för de homosexuella såg ut under den här tiden. Andra världskriget för mig har tills nu mest handlat om judarnas lidande. Det är även det jag har med mig från skoltiden, nazisternas grymhet och judarnas lidande. Det är därför inte så konstigt att övriga grupper, som männen med rosa triangel, hamnat lite i skymundan och blivit en bortglömd grupp.
Jag tycker att den här boken är otroligt viktig för även om det gick 27 år mellan andra världskrigets slut tills att den här boken släpptes år 1972 så gick varken författaren Hans Neumann eller personen det handlar om, Josef Kohout, ut med sina riktiga namn utan valde att publicera den under pseudonymen Heinz Heger. Och även idag finns det personer som inte vågar gå ut med sin läggning på grund av förtryck.
Boken innehåller visserligen en del våldsamma scener som gjorde att, i alla fall jag, valde att lägga undan den ett tag. Det är svårt att inte bli påverkad av det groteska våldet. Men trots det så tror jag att det är nödvändigt för att vi som blundat för det här ska få upp ögonen och faktiskt förstå hur de här människorna hade det. Vi måste uppmärksamma den glömda gruppen!
Emelie Hansson, Åsele bibliotek