Fyra föremål till synes utan samband hamnar i Hannas ägo genom en serie händelser en eftermiddag på Hornsgatan i Stockholm. Ett par fina svarta snörkängor, en gammal skollinjal, ett par runda glasögon och en ganska ful brosch.

Hanna är trött på sitt jobb, sin pojkvän, ja kanske på hela sitt liv och sig själv. Den inledande skildringen av henne är som en karikatyr, men nyfikenheten på de fyra föremålen, som spelar en nyckelroll i berättelsen, drev mig att läsa vidare.

I tredje kapitlet träffar vi Signe, och här tar boken en annan vändning. Nu är det 1906, och den unga folkskollärarinnan Signe i Tierp har just fått ett brev från en av kvinnorörelsens förgrundsgestalter, fru Britta Löfstedt, angående lönefrågan som hon engagerat sig i. Beskedet i brevet gör Signe rasande: lönepåslaget för lärare har beslutats bli 450 kronor, men för lärarinnor bara 300. Här är den lite raljerande tonen borta och genom boken får man följa Signe i hennes kamp för lika villkor, rösträtt och, dock dolt för omvärlden, kärlek.

De två tidsplanen följs parallellt, vartannat kapitel Hanna, vartannat Signe. De svarta kängorna, som hon först tyckt var fula och konstiga, gör något med Hanna. Klackarna ger henne en annan hållning och hon känner sig annorlunda. Hon känner också på ett mystiskt sätt att de olika föremålen hör ihop och har en särskild innebörd. En process sätts igång, som tvingar henne ut på upptäcktsfärd. Men det är ändå Signe som stannar kvar hos mig efter avslutad läsning.

Annika Winning, bibliotekarie
Umeå stadsbibliotek

Förlagets presentation