Himlabrand, Moa Backe Åstot
Ánte vet att det är i Jokkmokk han vill vara. Här finns renarna, Áhkko, skotern och gemenskapen i de samiska traditionerna. För honom är det självklart att han ska fortsätta familjens arbete med renskötseln. Och så finns Erik. Ánte försöker minnas en tid innan tankarna på bästa vännen tog över varje vaken timme. Men vad skulle alla andra säga om de visste? Går renskötarlivet att kombinera med det liv Ánte vill ha? Och viktigast av allt: Vad känner Erik?
Den här debuten är en absolut pärla! Moa Backe Åstot gestaltar Ántes känslor och första förälskelse på ett sätt som fortplantar sig i hela kroppen. Berättelsen utspelar sig i till synes vardagliga situationer; på skolbussen, en ungdomsfest, ett tv-spelshäng i en svettig källare. Den större delen av historien ryms inuti Ánte- alla Eriks reaktioner, och frånvaron av dem, tolkas och ger hjärtklappning. I berättelsen ryms också följderna av det förtryck som samer i Sverige utsatts för i generationer. För Ánte blir det både personligt och smärtsamt när han konfronteras med släktfotona i en bok från rasbiologiska institutet i Uppsala.
Och så är det språket! Moas språk är enkelt och drivet utan ett enda överflödigt ord. Kapitlen är korta och fungerar nästan som självständiga scener ur Ántes liv. Samtidigt är det här en oerhört fysisk läsupplevelse; jag kan känna hur det är att stå mitt i en buffande renhjord och hur det luktar när en skalar en apelsin ute i minusgrader. För att inte tala om hur det är att försöka koncentrera sig på ett tv-spel när hela kroppen är 100 % fokuserad på den centimeter av ens som lår snuddar ett lår intill.
Det här är en berättelse om arv, mod och att våga vara den som går först; Om att kasta sig ut med risken att missa och förlora allt.
Läs, läs, läs!
Linnea Henrysson, barn- och ungdomsbibliotekarie
Vindelns bibliotek
Senaste kommentarer